Idag har jag haft en bra dag

Dagen började med att jag blev väckt runt 8 av en nyvaken förvirrad Göran som skulle upp för att jobba, tror dock vi tog oss upp runt… strax efter nio kanske? Blev kaffe lite snabbt innan han drog.

Senare så tog jag med mig Nemi till mamma, gick dock inte så bra så jag drog hem igen innan jag varit där i en timma, Nemi hade dålig dag x). På väg hem hänkade Jon och hans bror med hem till mig, vi satt väl mest å slappade innan vi tog oss vidare för att fixa käk på pizzerian. När dem drog blev det dator innan jag klev ner i ett varmt, skönt och avslappnande bad med en bok Och nu funderar jag på att dra på någon bra film som avslut på denna dagen!

Har inte haft mycket deppiga tankar idag, dem har kommit i snabba omgångar, men har varit lätta att avfärda. Kändes skönt

Nej, jag orkar inte. Inte egentligen. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte bara vinka så säga hej då. Jag kan inte heller gömma allt under mattan, det har ändå redan blivit en kulle av allt annat jag sopat undan. Så nej, den är inte precis osynlig längre. Jag har redan vinkat och sagt hej då en gång. nej, inte en. Två gånger. Jag vill inte göra det en tredje gång, det finns inte att jag skulle klara av det en gång till, inte med tanke på att jag egentligen inte vill. Inte när jag egentligen är medveten om varför det är som det är och att det med tiden kommer gå över. Men hur lång tid kommer det behöva ta? Hur länge ska jag behöva stå ut? Ja, det är ytterligare frågor utan svar.

Dem frågar ibland. Men jag ler, som alltid, och viftar bort allt med handen. Men det är nog för att det känns som att frågan kommer av ren plikt. En plikt att fråga i stället för rent intresse. Men även om det skulle komma av rent intresse så vet jag inte om jag skulle klara säga sanningen.. Inte till dem.

Jag är medveten om att denna bloggen har senaste tiden varit väldigt deppig. Men det är för att jag måste få ur mig lite. Annars skulle jag spricka. Skrivandet räddar mig ytterligare en gång. Kan inte räkna alla de gånger som skriftens möjlighet har räddat mig.

Varför mår jag som jag mår, ännu efter alla dessa år? Det är något som tynger mig och det faktum att jag inte vet är väldigt frustrerande. Tankarna har gått som fan idag, snurrat runt, åkt upp och ner, höger till vänster, i sidleds, ja, alla möjliga och omöjliga håll. Men jag blir inte klokare. Varför varför varför. Jag förstår inte! Varför mår jag såhär? Vad är det som tynger mig så pass mycket att jag tappar fästet? Vad är det som gör att jag varje dag vill gråta tills jag inte får luft. Vad är det som gör att impulserna är så svåra. Vad är det som gör att jag tappat all lust att fortsätta med vardagen? Jag vill veta vad det är, så att det ska bli lättare att ta tag i det och bearbeta det hela.. Fuck it! >.<

Det känns bara kaotiskt. Har stannat hemma idag igen, big surprise. Men jag orkar verkligen inte ta mig iväg till skolan, har tappat all motivation. Ser inte vad poängen är med det. Orkar nog inte se det. Det känns som att något river i mig, som att något försöker ta sig upp till ytan utan att lyckas. Det känns som att jag är mitt ute på ett hav, utan land i sikte, och känner hur kraften börjar sina. Usch, jag vet inte.. Det är något jag behöver. Det är något jag vill. Det är något jag önskar. Det är något som måste ske. Men vad är detta något? Är det att finna någon som kan få mig att ta ner den eviga masken som hela tiden återkommer, någon som kan se rakt in i mig och dra ut allt kaos som växer sig större. Jag tror att det är det, men för att finna denna personen så måste jag finna en massa energi för att leta, för att känna efter om det är rätt person. Marina (psyktanten) var schyst, tyckte om henne för det mesta, men hon nådde aldrig fram till mig som Maria (den förra) gjorde. Jag är rädd för att säga sanningen till en psykperson, för att jag vet vad som förväntas av mig. Eller nej, det blev fel, det är vad jag TROR att dem förväntar av mig, för jag vet egentligen att dem förväntar sig att jag ska kunna vara mig själv, problemet är ju att jag inte tillåter det. Att jag inte vågar för att jag är rädd över vad det kan leda till. Jag är rädd för vad det är som egentligen lurar inom mig, jag är rädd för vad det är som ska dyka upp, jag är rädd för att jag ska tappa greppet totalt. Ja, jag bär på en otroligt massa rädslor och även där är det något som jag måste lära mig att hantera, men om ingen hjälper mig, hur ska jag då göra det? Jag har ingen som kan hjälpa mig på den nivån. Visst, jag har kompisar, och det är jag tacksam för, men jag behöver någon annan. Men jag lyckas ju inte hitta denna ”någon annan”. Jag vill bara gråta och skrika för full halls, men det går inte. Rösten tar slut innan den bubblar upp till ytan, tårarna dränker mig från insidan för att jag inte låtar dem trilla fram. För jag vill inte visa mig svag, även fast jag är det. Och även fast att jag blottar mig totalt här, i mina texter, som jag inte vet vilka det är som läser. Men ändå, det är inte samma sak, skrivandes kan jag göra vad jag vill. Kan lätta på trycket, om än bara lite. Jag kan få personer att förstå mig mer, om än inte helt.. Risken är väl också att folk kommer störa sig på mitt eviga tjat om att jag mår si och jag mår så, men den risken tar jag. Det är värt det, för det är värt att få andas korta lugna andetag. Detta är mitt sätt att andas. Det är bara att jag vill inte bara kunna andas längre. Jag vill kunna leva, men för det.. Ja, det har jag ju redan nämnt ett x antal gånger.

Person ett:

En allt som oftast glad tjej, social och pratglad. En tjej som är omtänksam och som bryr sig om sina medmänniskor. En tjej som har en historia men har klarat sig igenom den relativt i dagsläget. En tjej som älskar att skratta och träffa folk. En tjej som är lätt att prata med och som aldrig vänder en vän ryggen om det skulle uppstå något. En tjej vars kompisar kan ringa dygnet runt vid behov. En tjej som vill hjälpa barn och ungdomar i framtiden. Hon är en tjej som upplevs som stark och säker på sin egna identitet. En tjej som vet vad hon vill i framtiden och som inte tvekar i vad hon tycker och anser är rätt eller fel. En tjej som har kommit så pass långt att hon har en fungerande vardag. En tjej med egen lägenhet och egen katt.

Person två:

En tjej med egen lägenhet och katt. En tjej som skriker inombords. En tjej som bara vill gråta. En tjej som är rädd och förvirrad. Hon orkar inte med sin omgivning. En tjej som vill släppa taget om vardagen. En tjej som vill stanna i sängen och supa och plocka fram sitt rakblad. En tjej som inte vill ha med mänskligheten att göra. En tjej som skriker efter hjälp utan att lyckas. En tjej som önskar att detta ska vara över. En tjej som låtsas att vara någon hon egentligen inte orkar vara. En tjej som VILL hjälpa omgivningen, men har tappat orken och lusten. En tjej som är trött på att höra vad hon borde känna och tycka. En tjej som är less på denna världen. En tjej som bara vill sitta tyst i ett hörn. En tjej som inte vill synas. Hon är en tjej som är kluven i vem hon är. Hon är någon som har tappat bort sin egna identitet. Hon är någon som inte vet om hon kommer leva upp till framtidsplanerna. En tjej som håller på att tappa greppet…

Ja.. Det är så det känns, det är så jag är. Jag har börjat köra med min teater igen. Men ingen vet hur dem ska agera, eftersom att jag sällan släpper fram det och då inte ens i närheten av vad jag borde göra. Visst, jag har gått hos min psyktant ett tag, avslutade i fredags. Men idag så förstod jag att hon aldrig nådde fram till mig. Hon lyckades inte få mig att plocka ner min mask. Mitt eviga skal. Fan…

Igår hade jag sjukt kul med folket när vi var ut igår! Lätt värt det! Sitter nu med Göran och dricker upp resten av det som blev över Massa trevligt, tar igen lite år som gått Anyway, han nämnde något om en sida som tydligen ska vara bra, mig fattar nada, big surprise! ;P

Pusselikräm, take care everyone

<a href=”http://www.bloggtoppen.se/” title=”Blogg listad på Bloggtoppen.se”><img border=”0″ src=”http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&amp;id=72849″ alt=”Blogg listad på Bloggtoppen.se” /></a>

Vet inte riktigt. Känns bara som att jag börjar fyllas med kaos igen. Mycket som snurrar, ingen reda över huvud taget. Jag vet inte vad jag ska känna, tycka eller orka. Allt snurrar inom mig. Orken och lusten till att läsa färdigt i skolan försvinner, orken och lusten att vara glad och på topp försvinner, orken och lusten till alla drömmar försvinner. Det är mycket som försvinner just nu. Och rädslan över framtiden förbättrar ju inte saken. Vad kommer ske? Hur kommer allt lösa sig? Konstant en gnagande oro som äter mig, sakta men säkert. Sen hjälper det inte att min psyktant har fått nog av mig. Fan, jag vill bara släppa allt och ligga i sängen och glömma världen. Och det är inte så att det bara känns så för stunden, jag har känt det komma smygandes sakta men säkert, starkare och kraftigare med tiden. Börjar tappa fotfästet. Jag vet inte om det är mycket på grund av allt som sker runt omkring i hemmet, eller om det även är annat. Men det började faktiskt tidigare. Har märkt av det en längre tid men har bara sopat det under mattan. För jag är ju frisk nu, för jag har inget med psyk att göra, för jag ska inte ha en psykstämpel, för jag mår ju bra, för jag har ju alla redskap för att kunna klara mig. Alla dessa meningar som träntas in i huvudet med jämna mellanrum. Vem är jag egentligen? Vem är jag och vem är den som alla säger att jag borde vara? Allt har blandats ihop till en enda röra. Kaoset rör om i mig igen..

Idag var jag på konsert med pappa, hans födelsedagspresent. Som dagens titel säger så var det Jill Johnson vi såg.

Jag kan inte påstå att jag gillar hennes musik, det har jag nog aldrig gjort, men jag kan samtidigt inte förneka att hon är bra på att sjunga. När jag satt där på konserthuset så var det något hos mig som tändes igen. En vilja att själv stå på en scen en dag, att fylla en lokal med folk som bara vill lyssna på mig. Dock så har jag inte sjungit ordentligt sen jag gick på Karro och har därför tappat mycket av min röst. Men det är ju aldrig för sent att träna upp, eller hur? Men då saknas det ju pengar för att kunna få hjälp med det. Fan! Är så extremt sugen att börja igen.

Anyways, även trevligt att tillbringa lite tid med pappa (:

Yo!

Ja, då var det dags igen, ytterligare ett nytt försök. Vad är syftet med min blogg denna gången? Hur ofta kommer jag vara aktiv? Hur länge? Jag vet inte svaret på några av dessa frågor, men det är något som återstår att se. Idag tänker jag nog mest bara starta upp med att skriva lite om dagens händelser.

Dagen började med att jag var ”barnvakt” åt Bonzo, mammas hund. Det gick väldigt bra faktiskt, tror nog att något har släppt hos honom (Ni som känner mig vet vad det gäller) och senare så blev det massor av bakning och skratt med Ella! Vi hade otroligt trevligt och bakade cupcakes och chokladbollar. Tjock i magen men väldigt glad och trött (:

Ska nog snart ta mig en tipp till sängen, men man vet aldrig med mig, kan ju hitta på något annat att göra

Pusselikräm