Jag har en dröm, som så många andra. Jag har ett mål, som så många andra. Jag har något jag brinner för, som så många andra.
Idag var första gången på länge som jag faktiskt tänkte på min dröm. Inte bara ytligt, som mitt mål att bli socionom eller liknande. Utan mitt mål i livet. Vad jag vill göra. Och framför allt varför jag vill det.

Jag älskar att hjälpa folk som har problem här i livet, det är något jag brinner för. Att hjälpa någon att stanna kvar i livet, den känslan går inte beskriva. Att hjälpa någon finna ljuset igen, eller få någon att sluta skada sig själv, att hjälpa någon att få rätsida på livet. Visst, man kanske inte alltid får så mycket som ett tack. Men att personen valt att stanna kvar vid liv och faktiskt leva, det är ett tack nog i sig. Jag vill kunna hjälpa folk innan det går för långt. Ingen ska behöva gå igenom ett helvete, dem ska ha rätten till att få hjälp redan innan. Dock så ser det inte ut så i dagens samhälle, du får knappt hjälp även fast att du ligger på dödsbädden. Men vad beror det på då? Det är ju samma eviga sak, bra arbetare, andra resurser och pengar. Visst, jag kan inte bidra med pengar, men jag hoppas och tror faktiskt att jag kommer kunna vara en bra arbetare, någon som kan bidra genom att lyssna, hjälpa till och ha tron på att det finns hopp.
Ja, det är min dröm. Ja, det är mitt mål. Ja, det är vad jag brinner för. Och det är något som jag kommer fortsätta sträva efter, även om det skulle behöva ta hela mitt liv för att nå det. Då får det göra det, jag tänker inte ge upp.