Nej, jag orkar inte. Inte egentligen. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte bara vinka så säga hej då. Jag kan inte heller gömma allt under mattan, det har ändå redan blivit en kulle av allt annat jag sopat undan. Så nej, den är inte precis osynlig längre. Jag har redan vinkat och sagt hej då en gång. nej, inte en. Två gånger. Jag vill inte göra det en tredje gång, det finns inte att jag skulle klara av det en gång till, inte med tanke på att jag egentligen inte vill. Inte när jag egentligen är medveten om varför det är som det är och att det med tiden kommer gå över. Men hur lång tid kommer det behöva ta? Hur länge ska jag behöva stå ut? Ja, det är ytterligare frågor utan svar.

Dem frågar ibland. Men jag ler, som alltid, och viftar bort allt med handen. Men det är nog för att det känns som att frågan kommer av ren plikt. En plikt att fråga i stället för rent intresse. Men även om det skulle komma av rent intresse så vet jag inte om jag skulle klara säga sanningen.. Inte till dem.

Jag är medveten om att denna bloggen har senaste tiden varit väldigt deppig. Men det är för att jag måste få ur mig lite. Annars skulle jag spricka. Skrivandet räddar mig ytterligare en gång. Kan inte räkna alla de gånger som skriftens möjlighet har räddat mig.