Det känns bara kaotiskt. Har stannat hemma idag igen, big surprise. Men jag orkar verkligen inte ta mig iväg till skolan, har tappat all motivation. Ser inte vad poängen är med det. Orkar nog inte se det. Det känns som att något river i mig, som att något försöker ta sig upp till ytan utan att lyckas. Det känns som att jag är mitt ute på ett hav, utan land i sikte, och känner hur kraften börjar sina. Usch, jag vet inte.. Det är något jag behöver. Det är något jag vill. Det är något jag önskar. Det är något som måste ske. Men vad är detta något? Är det att finna någon som kan få mig att ta ner den eviga masken som hela tiden återkommer, någon som kan se rakt in i mig och dra ut allt kaos som växer sig större. Jag tror att det är det, men för att finna denna personen så måste jag finna en massa energi för att leta, för att känna efter om det är rätt person. Marina (psyktanten) var schyst, tyckte om henne för det mesta, men hon nådde aldrig fram till mig som Maria (den förra) gjorde. Jag är rädd för att säga sanningen till en psykperson, för att jag vet vad som förväntas av mig. Eller nej, det blev fel, det är vad jag TROR att dem förväntar av mig, för jag vet egentligen att dem förväntar sig att jag ska kunna vara mig själv, problemet är ju att jag inte tillåter det. Att jag inte vågar för att jag är rädd över vad det kan leda till. Jag är rädd för vad det är som egentligen lurar inom mig, jag är rädd för vad det är som ska dyka upp, jag är rädd för att jag ska tappa greppet totalt. Ja, jag bär på en otroligt massa rädslor och även där är det något som jag måste lära mig att hantera, men om ingen hjälper mig, hur ska jag då göra det? Jag har ingen som kan hjälpa mig på den nivån. Visst, jag har kompisar, och det är jag tacksam för, men jag behöver någon annan. Men jag lyckas ju inte hitta denna ”någon annan”. Jag vill bara gråta och skrika för full halls, men det går inte. Rösten tar slut innan den bubblar upp till ytan, tårarna dränker mig från insidan för att jag inte låtar dem trilla fram. För jag vill inte visa mig svag, även fast jag är det. Och även fast att jag blottar mig totalt här, i mina texter, som jag inte vet vilka det är som läser. Men ändå, det är inte samma sak, skrivandes kan jag göra vad jag vill. Kan lätta på trycket, om än bara lite. Jag kan få personer att förstå mig mer, om än inte helt.. Risken är väl också att folk kommer störa sig på mitt eviga tjat om att jag mår si och jag mår så, men den risken tar jag. Det är värt det, för det är värt att få andas korta lugna andetag. Detta är mitt sätt att andas. Det är bara att jag vill inte bara kunna andas längre. Jag vill kunna leva, men för det.. Ja, det har jag ju redan nämnt ett x antal gånger.